$

Hemma efter en helg i stugan. Har laddat batterierna, så jag ska klara av en till skolvecka. Räknar veckorna till lovet nu. Är så skoltrött så jag vet inte vart jag ska ta vägen. 

Det är konstigt att vara hemma utan att någon hund som går runt och vill bli klappad. Det känns så tomt och tyst. Även om det är tufft just nu så vet jag att det egentligen är bra också. Mattis var en riktig kämpe, men till sist orkade han inte mer. Nu är det över, men det är som mamma säger. Man får gråta tills tårarna är slut. Det är precis vad jag tänker göra.

Mattis var en stor del av vår familj. Det mesta fick anpassas så det skulle funka för honom. Vi kunde inte vara borta en längre stund utan honom. Så var det i nästan 9 år.

I tisdags trodde jag att livet var slut, nästan. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan min lilla hundjäkel. Jag satt i hallen och grät av panik och rädsla. Mamma hade berättat att vi hade några timmar kvar med mattis.

Så även om det är tyst och känns tomt så vet jag att det blir bra. Livet går vidare, utan min underbara hund.